blew.blogg.se

 

En berättelse jag skrev efter jullovet på engelskan, men på svenska nu:

 

Det var en flicka, och hon var knappt verklig. Hon var en blanding av stulna personligheter, det gjorde att hon ibland växlade mellan olika människors tankar. Det enda som var hennes eget var sköra trådar av självbehärskning. Ingen brydde sig om henne egentligen, de flesta brukade hålla sig på sitt avstånd även att hon inte kunde skada de andra i Huset. De andra människorna i hennes huvud slet och ryckte i henne, det såg man inte bara genom att betrakta henne. 

 

En dag slog hon upp ögonen. Tystnaden var kompakt och den skrämde henne. Rösterna var borta. Det var aldrig tyst. Hon undrade om det var något som var fel, varför var det tyst? Rösterna brukade vara det som väckte henne, men idag var allting i hennes huvud stilla och tyst. De kanske hade försvunnit? Flickan kände ett styng av hopp. Tänk om det var så. Det kanske var så att hon var färdig, men också att det nu var dags att börja. När de andra i Huset talade om henne hänvisade de till henne som någon som egentligen inte borde vara där. Det störde henne inte något särsklit då hon ändå hade rösterna, och de talade om för henne att hon visst borde vara där. Men de var inte där nu, och det var en lättnad men också otroligt urholkande. Nu behövde hon bestämma själv. Men så insåg hon att hon var fri, det var hennes tur nu, något annat var det också, något i utkanten av det spindelnät som var hennes hjärna, men som inte fastnade. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var. 

 

En tunn strimma av svag morgonsol letade sig in över golvet, och små dammkorn virvlade i strålkastarljuset. Flickan bestämde sig för att stiga upp. Rösterna var borta. Likaså huvudvärken. Golvet var blankt och svalt. Hon drog upp gardinerna, solen var på väg att gömmas av ett tjockt molntäcke, men flickan stod där i solskenet någon minut utan att känna värmen. Hon bestlöt tillslut att gå ner. Hon satte på sig ett par tofflor, och en kofta. Huset var kyligt. 

 

Det verkade inte vara någon annan uppe, så hon bestämde sig för att gå ut. Flickan skyndade sig upp på övervåningen igen, där hon hastigt bytte till en klänning man kunde ha utomhus. Väl ute ur Huset konstaterade hon at vädret hade blivit perfekt, nästan som om det kände på sig att hon vat fri nu, och att nu skulle hon ut. 

Himlen var mörkt grå, som en råtta, och ett tunt lager av silvergrå dimma svävade ovanför grusvägen framför henne. Hon hade varit instängd med rösterna så så så länge att hon nästan glömt hur det kändes att befinna sig utanför Husets väggar. Flickan inhalerade morgonluften, lät den rena hennes lungor. Hon visste vad hon skulle göra, och därför började hon traska längs med grusvägen. Det var varken kallt eller varmt, utan ljummet, och dimman satte en silverkant på allting. Det gjorde att allting såg gammalt och skimrande ut. Spöklikt men på ett vackert sätt. På sidorna om grusvägen låg tillmestadels fält, men väldiga ekar förekom regelbundet. Majestätiska träd, tänkte flickan och beundrade trädkronorna. Löven hade inte ramlat av helt ännu. 

 

Framför flickan syntes en skepnad komma gående måt henne. Hon blev förvånad. Det var sällan människor kom till Huset nuförtiden. Alla levde så länge. Även att Huset var fullt av andra så talade flickan sällan med någon av dem. Oftast var rösterna så högljudda att hon inte förmådde att lämmna sitt rum. När figuren kom närmare visade det sig vara en flicka, som verkade vara relativt verklig och levande dessutom. Hon studerade henne ett ögonblick. Hon hade två långa flätor som räckte henne ner till höften, de var samma färg som leran man kan se i hästhagar. Hon hade ett runt ansikte, och på huvudet hade hon en hätta som fick henne att se yngre ut. Hennes kappa var ljusbrun och klänningen var blekt lila, lite för kort, så att man kunde skymta de slitna läderskorna hon bar under

- Godmorgon, sa flickan med flätorna, jag heter Isabell.

- Vilket fint namn, sa hon och såg på Isabell som räckte fram sin högerhand för att få den skakad. 

- Ska du inte berätta vad du heter?

- Joo. Flickan blev tyst och funderade en stund. Rösterna hade stulit hennes namn. Hon sa som det var, att hon inte hade ett namn. Isabell såg ut att begrunda detta ett ögonblick, men accepterade det sedan. På närmare håll kunde man se ett hon hade klarblå ögon, och de var det enda som verkade ha färg på henne. Allt annat var matt, som om allting dragits ner för att matcha grusvägen de stod på. Isabell verkade bekant på något vis. Hennes namn ringde klockor av igenkänning och hon hade något lite märkligt över sig. Flickan bestämde sig för att gilla Isabell. 

 

De gick bredvid varandra åt det håll Isabell kommit från, de talade inte mycket, men tystnaden var inte obekväm, och båda njöt av att kunna vara tysta. 

- Får jag kalla dig något? Så inte behöver säga du hela tiden. Isabell såg på flickan.

- Jo, det kan du väll. Isabell sken upp och log.

- Jag kallar dig Katarina. Det blir bra. Isabell verkade nöjd över att ha givit hennes nya vän ett namn. Katarina tyckte att det kändes märkligt att vara någon, för om  man hade ett namn betydde det väl att man var någon?

De traskade vidare tills de kom till en skabbig vägskylt som stod i en korsning. Vänster ledde till staden. Höger var inte ett alternativ, man kunde inte gå till fots dit. 

 

- Katrina, kan jag inte få visa dig min guldfisk? Jag har inte visat den för någon förut, och jag skulle så gärna vilja att du skulle få se den. Katarina nickade. Om hon inte hade velat se fisken hade det varit svårt att säga nej, Isabell hade ett sken av tragedi kring sig, och hon misstänkte att Isabell var en väldigt ensam filcka. Hon undrade vad som hänt Isabell som fått henne att vara på väg mot Huset. Just som hon tänkte tanken kändes det som att hon fick ett knivhugg i huvudet. Hon hörde ett väsande. Katarina stannade, blundade hårt och tvingade bort viskningen utan att lyssna till den.

- Är du okej Katarina? Vi behöver inte titta på fisken. Isabell såg oroligt på henne. Besviken var hon också, det kunde man se i hennes ögon.

- Jo, jo jag vill se fisken! Isabell sken upp och flickorna svängde vänster.

 

Snart började hus ploppa upp längs vägen som blev kullerstensbelagd och övergick till ett stort torg. Torget var öde, i mitten stod en stor staty som föreställde en farbror på en häst. Katarina hade aldrig sett en staty som denna tidigare, och hon förundrades över hur detaljerad hästens man var. Farbrorn hade till och med naglar. 

- Var är alla? frågade Katarina. 

- Alla är i kyrkan. Jag tror inte på gud. Om han fanns skulle han bara vara elak. Fast säg inte det till någon. Jag sa till mor och far att jag var sjuk. Jag hatar att gå till kyrkan. Alla försöker få mig att tro att allt är mitt fel, och att jag borde älska gud, men det gör jag inte. Om han fanns skulle jag hata honom. Han är elak. Isabell tystnade och såg sig skyggt omkring, 

- Var din egen gud, svarade Katarina, som kände igen pratet om att gud skulle vara någon slags allsmäktig skepnad som hjälpte människor i nöd. Det var helt enkelt orimmligt att han skulle existera. 

 

Isabell var tyst ett ögonblick och såg på Katarina med något nytt i blicken. 

- Är du hon som talar med döda? frågan kom oväntat. 

- Vad menar du? Katarina såg intensivt på Isabell. Detta var intressant, tänkte hon. 

- Jo, men det är ju du som finns på fotografierna! De på vinden! Isabell tog tag i Katarinas ärm och drog henne mot ett av husen som ringade in torget och statyn. Isabells hus var smutsgrått och dörren var sliten av väder och vind. Isabell öppnade dörren. Den hade inte varit låst. 

Det var dunkelt innanför, men Isabell tände en fotogenlampa som direkt gjorde allting lite ljusare. Hallen var smal, tapeterna var gula, och det fanns en byrå med enspegel ovanför. På byrån stod ett par fotografier, en tom vas, och en nyckel. 

- Vi tittar på fotona direkt tycker jag, sa Isabell som tog av sig kappan och hängde den på en krok mitt emot byrån. Katarina tänkte göra likadant men kom på att hon inte hade en jacka på sig. 

 

Katarina tog med sig ett ljus och gick först upp för trappan som ledde till vinden. Den var smal och knakade av ålder under dem. Ljuset gav hennes ansikte ett kusligt sken, hon såg ut lite som ett kranium. Utan hättan såg Isabell lite äldre ut, och man kunde se hennes kindben. Isabell öppnade dörren där trappan slutade, och lät Katarina gå in först. Vindens tak var lutande, och det fanns ett litet fönster som släppte in lite dagsljus. Isabell gick fram till en låda som hon plockade upp.

- Här i ska fotografierna vara. Isabell ställde ifrån sig ljuset och försökte få upp locket. Hon fumlade, men när locket var uppe fick hon ett märkligt ansiktsuttryck. 

- Jag lovar, de, de var här! Det var du! Isabell vände sig mot Katarina som såg sjuk ut i vindens dammiga miljö. 

- Låt mig titta, sa Katarina och plockade upp några fotografier. Fotografierna var tomma. Vissa av dem innehöll flera personer, men det var alltid ett ställe som såg märkligt ut, lite vågigt eller lite suddigt. Hon studerade dem noga. Någonting med fotona var det, en märklig känsla som smög genom pappret upp i hennes händer. När hon inspekterade dem fick hon plötsligt en så smärtsam huvudvärk att allting annat trubbades av. Allting blev suddigt och flöt ihop till en enda massa, smärtan förblindade henne, fick hennes kropp att skaka, hon ansträngde sig till det yttersta för att inte skrika högt. Det var som att bli skjuten i huvudet. Det visste hon hur det var, rösterna i huvudet kom ju trots allt från andra människor. De skrek och slet i henne. Rösterna gav henne befallningar och deras ord sköt giftpilar i hennes hjärna. Rösterna slet isär henne, förintade henne. Det var inte förrän hon gav med sig, accepterade hennes nya uppdrag som de skulle tystna. Så hon accepterade. 

 

Katarina kände sig omtöcknad och förvirrad och hon kämpade för att stå upp. 

- Katarina? Mår du bra? Vi kanske ska titta på guldfisken istället? Katarina nickade. Hon kände sig kall. När de gick ner för trappan hörde de hur ytterdörren öppnades och stängdes. De skyndade sig. Katarina mådde illa. Hon ville verkligen inte, men hon visste att hon skulle göra det i slutänden. 

- Isabell? ropade en kvinna. Hennes mor antog Katarina. 

- Jaa, jag kommer! Isabell och Katarina skyndade sig till köket där Isabells föräldrar stod. 

- Mår du bättre? frågade mamman utan att egentligen mena det. Det var ju så man sa till sitt barn. 

- Lite, svarade Isabell och tänkte att det var märkligt att varken hennes mor eller far kommenterat Katarina ännu. Katarina hade blivit tyst, hon såg inte ut att vara frisk, hon var väldigt blek och hon såg rädd ut. Underligt, tänkte Isabell. 

- Detta är Katarina, min nya vän, sa Isabell och viftade med handen mot Katarina som försökte le. 

- Isabell, vad i allsindar talar du om? frågade mamman kallt, det är ingen där.

- Men, Katarina är ju är, säg hej iallafall! Isabell blev röd i ansiktet. Hon såg på Katarina, hon kanske kunde säga hej, men hon undvek Isabells blick. Nu hade pappan vänt sig om. Han och modern utbytte blickar.

- Isabell, gumman, det är bara vi här. Du, jag och din far.

- Men mor! Katarina!?

 

Huvudvärken hade satt igång igen. Katarina grimascherade. Rösterna ekade, slet och skrek åt henne vad hon behövde göra. Katarina visste. Men ville inte. Det var ingen ide att kämpa emot, det var hon medveten om. Men när Katarina slutade kämpa emot, och slutförde uppgiften rösterna gett henne, drog Isabell sitt sista andetag, och hon spenderade resten av sin existens som en röst i huvudet på flickan som talade med döda. 

 

 

-