Restless soul, enjoy your youth
Jag vill inte bo här. Jag älskar huset och trädgården men jag vill inte bo här. I lördags insåg någonting, det var när jag såg han med Nirvanaväskan, och de flanellskjorteklädda människorna, och de med Pearl Jam-tröjor. Det finns ju människor där ute och jag kanske förväntas bli glad av det, men det gör bara att min glasflaska som jag är instängd i krymper eftersom jag är ensam här. De människorna finns inte här. Vetskapen om att de faktiskt finns gör det inte lättare, det ökar bara rastlösheten jag känner eftersom jag inte kan komma åt dem.
Jag har inte berättat för några av mina "vänner" om konserten eftersom jag v et att de inte bryr sig alls, jag vet att de inte kommer lägga alls mycket energi på att åtminstone försöka vara intresserade, de kommer humma då och då och sedan ta fram sin telefon. Så är personerna jag känner. Antingen så händer det jag just beskrev eller så försöker jag inte berätta från första början. Jag behöver något att ta ut allt på.
Jag skriver samma saker om och om igen känns det som. Jag umgås med folk men det gör mig inte ett dugg gladare.
"Restless soul, enjoy your youth"